Smile

Jag tänker.. om jag miste mitt barn.

Jag stannar där.

Tanken gör att jag inte tänker mer. 

Men jag vet, man överlever.

Eller..

Jag har sett överlevande.

That's all I know. 

Det är enkelt att tänka och uttrycka att,

Jag skulle aldrig klara det

Jag skulle inte överleva

Hur kan du veta det, som inte mist ett älskat barn. Att påstå att man inte skulle överleva det, föder skuld. Tänk på de som faktiskt förlorat ett barn.. Det är som att säga, du är inte tillräcklig som förälder.

För Du lever, Du klarar det.

Att säga att man själv aldrig skulle orka, klara av det eller överleva, till någon som mist sitt barn måste vara det minst okänsliga man kan göra. Tänk. Det kan hända varenda förälder. Känslorna kan vara på olika plan. Mycket syns inte på ytan. Vi ser inte det bottenlösa svarta. Vi känner inte den outhärdliga smärtan. Vi ser endast vad vi tillåts se. Mycket döljs bakom skratt.

Jag kan tänka mig att en människa som förlorat sitt barn är en själ i två bitar. En bruten människa, som ser ut att ha gått sönder flera gånger om. Men de får oss oftast genom stor omsorg och likt illusionister att uppfatta de som hela. Som en hel själ. En förälder som mist sitt barn vill inte att omgivningen skall tycka synd om dem. Bara förstå.

Förstå att livet bara är en illusion ibland. Det som verkar vara helt, är brutet. Det som verkar finnas, är borta. Den som syns vara glad, är utom sig av sorg. Vår uppgift, som föräldrarnas omgivning, är att orka gå under ytan. Orka kämpa oss bakom maskerna. Inte för att röra om eller salta sår, utan för att förså. Visa en osynlig mjuk hänsyn. I den ingår att man inte under några omständigheter uttrycker att man aldrig skulle orka eller överleva samma situation själv. 

Jag skulle vilja påstå att sorgen efter ett barn må vara ett osynligt handikapp som man får bära med sig i all evighet. Ett handikapp man aldrig botas från. Men man överlever. Det finns saker man kan känna sig tacksam över iallafall, och det måste man få känna. Även om man mist sitt älskade barn..