Min syn

Jag promenerade i stan idag och fick syn på en gammal man. Han var gammal, men välvårdad, och blomstrade i mina ögon. Jag tyckte han var vacker. Jag undrade om han visste om det själv.

Han gick långt in mot väggen av trottoaren, med sin hund. Hans hund var stor och vit, vacker likaså. Den här gamla mannen var blind. Men där gick de, båda två, tillsammans.. det rörde mig i hjärtat.

Mannen gick självklart i hundens takt, och människor runtomkring gick i sin. Snabbare, med tempo och med sin syn.Vi kunde se den här mannen, vi kunde se att han gick där. Men han kunde känna att vi var där..

Det var en så vacker syn, en man tillsammans med sin hjälpande hand. En hund, som såg ut att förstå att han hjälpte en blind man! We are in this together, together through life.

Det fick mig att undra.. 
Jag har själv väldigt dålig syn.
Jag avundas människor som kan vakna
och utan någon hjälp eller något verktyg se klart.
Jag gör verkligen det, för jag minns inte sist
jag kunde göra det själv. Har man så pass dålig syn, är man föralltid beroende.

Det fick mig att undra hur den här mannen upplever att gå där?
Han lever i en värld dominerad av seende, 
och synen upplevs vanligtvis som det dominerande sinnet.

Hur beskriver en blind ordet "utseende"?
Upplever de månen, eller himlen?
Kan de göra sig en bild av en vacker trädgård..
Hur vet man om man är blind om man aldrig sett?

Jag kan tänka mig hur utmanande och smärtsamt det
måste vara att sakna synen i vårt samhälle. Därför fick den här gamla
mannen mig att känna tacksamhet över att leva med dålig syn.
Det hade kunnat vara värre. Samtidigt är det beundrandsvärt,
han verkade hantera känslan av att bli reducerad till sitt synhandikapp väldigt bra.

Han blomstrade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0